Snälla hjälp mig

[Olive Pabere]

Jag håller på att ge upp. Hela mitt liv har jag levt i uppförsbacke. Jag gavs bort vid födseln och adopterades till Sverige. Hade en väldigt kärleksfull och trygg barndom. Hela familjen splittrades när min pappa dog alldeles för ung. Då var jag dock vuxen, så varma minnen från min barndom kommer jag alltid bära med mig! Jag har aldrig haft en riktig relation. (Är kvinnar i  30+ åldern ) I skolan var jag den där roliga tjejen som alla blev kompis med för att komma närmare mina vackra tjejkompisar. Mina relationer slutar alltid med att killen lämnar. Jag är den som måste se på när mina vänner gifter sig, bygger hus, skaffar barn. Jag är den som alltid står utanför och ser på, den som alltid måste vara glad för alla andra medan jag själv långsamt dör av ensamhet. Jag uppfattas som en go och glad tjej, humor, alltid glad, tar livet med en klackspark. HATAR den bilden av mig. Men samtidigt är det väl jag som skapat denna rollfigur. Jag är clownen som alla skrattar åt, den roliga mostern som glider runt i livet och aldrig blev gift. HATAR den glada clownen alla tror jag är. Men innerst inne vill jag bara dö. Jag känner ingen glädje längre, har tappat all hopp om framtiden, jag har ingen framtidstro. Funderar ofta på att ta mitt liv för jag orkar inte mer. Funderar på om någon kan lagt en förbannelse över mig? En förbannelse att jag ska födas och dö ensam. Jag har ingen 💔 Snälla någon hjälp mig för jag orkar inte mer…

[Red Kebuqo]

Fina du, ge inte upp! Det finns hjälp att få. När jag mådde som sämst var jag inlagd i psykiatrisk slutenvård i långa perioder. Det var inte roligt, men jag hindrades i alla fall från att ta mitt liv. Idag har jag det fortfarande tufft men är glad att jag fortfarande finns. Om man inte ger upp kan det ju bli bättre. Prata med någon, ring vårdcentralen, 1177 eller psykakuten om du mår riktigt dåligt. Men ge inte upp!

[Olive Pabere]

Är rädd/lättad att detta förmodligen är min sista dag i livet. Försökt komma i kontakt med självmordslinjen/chatt men inte ens där fanns det tid för mig.

det räcker nu. Tack för mig

[Olive Pijode]

Hej! Finns det någon psykiatrisk jourmottagning där du bor? Om du inte vet kan du kolla på 1177:s hemsida eller ringa och fråga. De kan stötta med samtal och andra insatser.

[Olive Pijode]

Kan väl också tillägga att du absolut inte är ensam om att känna att du inte orkar mer. Men jag hoppas verkligen att du kan orka lite till. Ring 1177, åk till en jourmottagning. Du är inte ensam och du behöver inte vara ensam i det här.

[Purple Jofici]

Hej.

Har gått igenom ett liv med det värsta man kan möta, pappa blev sjuk när jag va 5 år i cancer och han blev frisk igen efter 1 år, 5 år senare så blir han sjuk igen med samma cancer och sen går han bort.

Jag förlorade min pappa när jag va 16 och enda sen dess har jag levt med tankar om att ingen finns där för mig, har insatser både från LSS och Socialen, men det tar bara energi och allt är hopplöst,

Klarar inte av att bo ensam, känner mig alltid ensam och alla mina mörka tankar tar över hela tiden.

Har inte fått prata med någon spykolog på 3 månader för sjukvården nere i Skåne inte vill hjälpa mig utan bara gör massa saker bakom ryggen på mig för att dra ut på tiden.

Jag vet inte vart jag ska vända mig längre.

Känner mig så ensam och bortglömd av alla i familjen, ord från alla känns som en lögn, folk drar sig undan ifrån mig och ingen förstår den smärtan jag har i kroppen/hjärtat.

Orkar inte gå till ny läkare varje gång och öppna upp såren i hjärtat för det gör för ont och jag vet inte vad som kommer att hända nästa gång jag blir ledsen eller arg.

Jag behöver hjälp.

[Purple Nodali]

Purple Jofici skrev:

Hej. Har gått igenom ett liv med det värsta man kan möta, pappa blev sjuk när jag va 5 år i cancer och han blev frisk igen efter 1 år, 5 år senare så blir han sjuk igen med samma cancer och sen går han bort. Jag förlorade min pappa när jag va 16 och enda sen dess har jag levt med tankar om att ingen finns där för mig, har insatser både från LSS och Socialen, men det tar bara energi och allt är hopplöst, Klarar inte av att bo ensam, känner mig alltid ensam och alla mina mörka tankar tar över hela tiden. Har inte fått prata med någon spykolog på 3 månader för sjukvården nere i Skåne inte vill hjälpa mig utan bara gör massa saker bakom ryggen på mig för att dra ut på tiden. Jag vet inte vart jag ska vända mig längre. Känner mig så ensam och bortglömd av alla i familjen, ord från alla känns som en lögn, folk drar sig undan ifrån mig och ingen förstår den smärtan jag har i kroppen/hjärtat. Orkar inte gå till ny läkare varje gång och öppna upp såren i hjärtat för det gör för ont och jag vet inte vad som kommer att hända nästa gång jag blir ledsen eller arg. Jag behöver hjälp.

Hur skulle ditt liv behöva vara för att du skulle kunna känna glädje och en känsla av mening? Hur skulle du vilja känna dig om du kunde välja?